Att vilja men inte kunna
Gudmundson hävdar i ett blogginlägg att läsarnas bristande förståelse för hans syn på bl.a. kriget i Irak beror på hans undermåliga pedagogiska förmåga, och att en artikel av Charles Krauthammer says it all.
Gudmundson har tyvärr (?) fel på båda punkterna. Han är inte en bristfällig pedagog, och Krauthammer lyckas inte övertyga Bittermitten om det lämpliga i USA:s agerande. Tvärtom, artikeln är snarare ett lysande exempel på den amerikanska arrogans, som är en starkt bidragande orsak till dagens situation i Irak.
Jag var inte en alltför stark motståndare till USAs beslut att invadera Irak, även om jag ansåg, och anser, att man borde ha väntat in ett FN-beslut, något som skulle ha gett USA ett betydligt större mandat och förtroende i resten av världen. Men, det som har skett har skett. Que sera sera, fast i annat tempus.
Det stora problemet är deras obeskrivligt klantiga agerande sedan dess, som har motverkat ett av deras syften med Irak-kriget. Med Krauthammers ord: "to engage in a larger enterprise of changing the underlying conditions which had given birth to this idea of Islamic radicalism, and to change the conditions that had allowed it to recruit and breed, particularly in the Arab world. This meant changing the internal structure of Arab regimes and in a larger sense the culture of the Arab/Islamic world. ... Unless it was somehow encouraged and brought along on that march, it would remain recalcitrant, alienated, oppressed, tyrannical, and the place from which the kind of atavistic attacks on America and the West that we have seen on 9/11 and since would continue."
Detta väljer man att göra genom att agera som en överlägsen ockuperande makt, som med våld försöker tvinga på det irakiska folket demokrati, frihet och alla människors lika värde. Det påminner mig om när Socker-Conny spöar upp en femåring med motiveringen "Det här ska lära dig att inte slå dem som är mindre".
De senaste åren har försvars- och säkerhetspolitiken i Sverige och vår omvärld (även USA faktiskt) utvecklats till att i högre utsträckning olika sektorer, framförallt biståndet och försvaret som samverkande medel för att främja såväl vår egen säkerhet som demokrati och välstånd i andra delar av världen. Den bakomliggande tanken är dels att Sveriges säkerhet främjas bäst genom stabilitet och utveckling i fattiga regioner (därigenom blir biståndet en del av säkerhetspolitiken, och försvarets internationella insatser gynnar den svenska säkerheten), dels att försvaret är en viktig aktör för att leverera bistånd, genom att möjliggöra alltifrån katastrofhjälp till val.
Samtidigt finns en insikt om att krigets villkor har förändrats. "Den Westfaliska fredens era är över", där två arméer möttes på ett slagfält, den som var starkast vann och fick diktera fredsvillkoren. Nu kännetecknas situationen mer av att den som "vinner" ett område, får ta över ansvaret för det området och den befolkningen. För att det skall vara görligt, krävs att får befolkningens förtroende, "to win their hearts and minds". Det kan inte göras med vapen. Vapen kan bara hjälpa en stat att inte förlora ett krig, inte att vinna. Tvärtom kan en alltför överlägsen vapenmakt vara kontraproduktivt, i det att det fjärmar soldaterna från befolkningen och dessutom förstärker en David vs Goliat-situation. Det är därför det svenska försvaret utomlands agerar med en så låg skydds- och vapenprofil som möjligt, och strävar efter att röra sig bland civilbefolkningen. För att vinna freden.
Detta har USA misslyckats kapitalt med. Man har försökt införa demokrati och ett rättssamhälle med våld, istället för att visa på det goda exemplet, uppmuntra de västerländskt sinnade krafterna som fanns i arabvärlden runt 2001, och använda sig av andra medel än rent militära, och de militära medlen har man dessutom överdoserat materiellt.
Min bedömning är att USA har tillfogat för mycket skada för sig själv för att någonsin kunna vinna kriget i Irak. Frågan är hur man drar sig ur på det minst skadliga sättet; för USA, för västvärlden, för arabvärlden och för Irak. Ett trupptillbakadragande, utan implementering av Plan B, skulle innebära total kollaps i Irak. Ett alternativ kan då vara att överlämna ansvaret till en annan part; t.ex. andra arabländer (osannolikt) eller till EU, vilket skulle bli EU:s inträdesprov som global makt.
PS: I efterhand märker jag att rubriken kan missförstås. Den syftar på USA. Inte på Gudmundson.
Gudmundson har tyvärr (?) fel på båda punkterna. Han är inte en bristfällig pedagog, och Krauthammer lyckas inte övertyga Bittermitten om det lämpliga i USA:s agerande. Tvärtom, artikeln är snarare ett lysande exempel på den amerikanska arrogans, som är en starkt bidragande orsak till dagens situation i Irak.
Jag var inte en alltför stark motståndare till USAs beslut att invadera Irak, även om jag ansåg, och anser, att man borde ha väntat in ett FN-beslut, något som skulle ha gett USA ett betydligt större mandat och förtroende i resten av världen. Men, det som har skett har skett. Que sera sera, fast i annat tempus.
Det stora problemet är deras obeskrivligt klantiga agerande sedan dess, som har motverkat ett av deras syften med Irak-kriget. Med Krauthammers ord: "to engage in a larger enterprise of changing the underlying conditions which had given birth to this idea of Islamic radicalism, and to change the conditions that had allowed it to recruit and breed, particularly in the Arab world. This meant changing the internal structure of Arab regimes and in a larger sense the culture of the Arab/Islamic world. ... Unless it was somehow encouraged and brought along on that march, it would remain recalcitrant, alienated, oppressed, tyrannical, and the place from which the kind of atavistic attacks on America and the West that we have seen on 9/11 and since would continue."
Detta väljer man att göra genom att agera som en överlägsen ockuperande makt, som med våld försöker tvinga på det irakiska folket demokrati, frihet och alla människors lika värde. Det påminner mig om när Socker-Conny spöar upp en femåring med motiveringen "Det här ska lära dig att inte slå dem som är mindre".
De senaste åren har försvars- och säkerhetspolitiken i Sverige och vår omvärld (även USA faktiskt) utvecklats till att i högre utsträckning olika sektorer, framförallt biståndet och försvaret som samverkande medel för att främja såväl vår egen säkerhet som demokrati och välstånd i andra delar av världen. Den bakomliggande tanken är dels att Sveriges säkerhet främjas bäst genom stabilitet och utveckling i fattiga regioner (därigenom blir biståndet en del av säkerhetspolitiken, och försvarets internationella insatser gynnar den svenska säkerheten), dels att försvaret är en viktig aktör för att leverera bistånd, genom att möjliggöra alltifrån katastrofhjälp till val.
Samtidigt finns en insikt om att krigets villkor har förändrats. "Den Westfaliska fredens era är över", där två arméer möttes på ett slagfält, den som var starkast vann och fick diktera fredsvillkoren. Nu kännetecknas situationen mer av att den som "vinner" ett område, får ta över ansvaret för det området och den befolkningen. För att det skall vara görligt, krävs att får befolkningens förtroende, "to win their hearts and minds". Det kan inte göras med vapen. Vapen kan bara hjälpa en stat att inte förlora ett krig, inte att vinna. Tvärtom kan en alltför överlägsen vapenmakt vara kontraproduktivt, i det att det fjärmar soldaterna från befolkningen och dessutom förstärker en David vs Goliat-situation. Det är därför det svenska försvaret utomlands agerar med en så låg skydds- och vapenprofil som möjligt, och strävar efter att röra sig bland civilbefolkningen. För att vinna freden.
Detta har USA misslyckats kapitalt med. Man har försökt införa demokrati och ett rättssamhälle med våld, istället för att visa på det goda exemplet, uppmuntra de västerländskt sinnade krafterna som fanns i arabvärlden runt 2001, och använda sig av andra medel än rent militära, och de militära medlen har man dessutom överdoserat materiellt.
Min bedömning är att USA har tillfogat för mycket skada för sig själv för att någonsin kunna vinna kriget i Irak. Frågan är hur man drar sig ur på det minst skadliga sättet; för USA, för västvärlden, för arabvärlden och för Irak. Ett trupptillbakadragande, utan implementering av Plan B, skulle innebära total kollaps i Irak. Ett alternativ kan då vara att överlämna ansvaret till en annan part; t.ex. andra arabländer (osannolikt) eller till EU, vilket skulle bli EU:s inträdesprov som global makt.
PS: I efterhand märker jag att rubriken kan missförstås. Den syftar på USA. Inte på Gudmundson.
posted by Surkål at
1:09 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home