En svensk tiger i Kongo
Surkål har tidigare efterlyst en försvarspolitisk debatt som handlar om vad försvaret skall göra, inte hur många arbetstillfällen som går förlorade när ett regemente läggs ned. (Den debatten lär vi för övrigt snart slippa, eftersom det inte finns så många regementen kvar att lägga ned). På Svenskans debattsida (var annars) finns idag en artikel som diskuterar vad försvaret skall göra. Artikel är skriven av Tom Heyman, tidigare moderat riksdagspolitiker, nu kandidat för Junilistan (BTW; någon borde göra en analys av vart de utstötta moderaterna tar vägen. Gammalmoderaterna verkar bida sin tid i partiet, möjligen går de ut. Men de här andra, de som också utmanade gammelmoderaterna, men förlorade, vad hände med dem? Junilistan och Sverigedemokraterna?).
Artikeln handlar förresten snarare om vad försvaret inte skall göra. Det skall inte vara engagerade i internationella insatser. Vi skall inte samarbeta med NATO, utan fortsätt att vara alliansfria, eftersom detta skulle ge oss större manöverutyrmme i framtiden.Heymans argumentation är lite oklar, men han menar att vi står inför nya hot, som militära allianser inte klarar av att lösa. Han bortser dock från att NATO (och även EU) har ändrat inriktning. Den grundläggande ståndpunkten nu är att vi skapar säkerhet för vår egen befolkning genom att skapa fred och välstånd i andra delar av världen. På så sätt samverkar biståndspolitiken och försvarspolitiken. De internationella insatserna är inte, som Heyman påstår, gammaldags straffexpeditioner. Det handlar om att möjliggöra i Kongo, att bidra till ett demokratiskt Afghanistan och att stoppa de etniska resningarna på Balkan.
Det blir inte bättre av att det finns flera faktafel i artikeln. Heyman skriver bl.a. "Industrin ägs idag av NATO-länder. Tillverkning och utveckling anpassas till deras behov. Vi påtvingas dyra vapensystem som vi inte har bejov av och Sverige har, som ett resultat av denna utveckling blivit en stor internationell vapenleverantör". Fel, fel och fel. Delar av den svenska försvarsindustrin ägs av företag som är baserade i NATO-länder, det stämmer. Men de ägs inte av staterna. Tillverkning och utveckling annpassas inte till deras behov, varför skulle det vara så? Det är svenska staten som betalar för utvecklingen, och det är vi som kravsätter systemen. Sverige har länge varit en internationell vapenexportör, det är inget som har inträffat efter det att industrin delvis blev utlandsägs.
Heyman upprepar det klassiska påståendet att militären alltid har rustat för det förra kriget. Och det kan väl stämma att det är ett vanligt misstag. Men nu, när den svenska försvarsmakten och försvarsdepartementet försöker bereda sig för det kommande kriget, genom en övergång till ett nätverksbaserat insatsförsvar, så ogillas det också. Istället är det Heyman som bygger sin argumentation på det förra kriget, det kalla kriget.
Artikeln handlar förresten snarare om vad försvaret inte skall göra. Det skall inte vara engagerade i internationella insatser. Vi skall inte samarbeta med NATO, utan fortsätt att vara alliansfria, eftersom detta skulle ge oss större manöverutyrmme i framtiden.Heymans argumentation är lite oklar, men han menar att vi står inför nya hot, som militära allianser inte klarar av att lösa. Han bortser dock från att NATO (och även EU) har ändrat inriktning. Den grundläggande ståndpunkten nu är att vi skapar säkerhet för vår egen befolkning genom att skapa fred och välstånd i andra delar av världen. På så sätt samverkar biståndspolitiken och försvarspolitiken. De internationella insatserna är inte, som Heyman påstår, gammaldags straffexpeditioner. Det handlar om att möjliggöra i Kongo, att bidra till ett demokratiskt Afghanistan och att stoppa de etniska resningarna på Balkan.
Det blir inte bättre av att det finns flera faktafel i artikeln. Heyman skriver bl.a. "Industrin ägs idag av NATO-länder. Tillverkning och utveckling anpassas till deras behov. Vi påtvingas dyra vapensystem som vi inte har bejov av och Sverige har, som ett resultat av denna utveckling blivit en stor internationell vapenleverantör". Fel, fel och fel. Delar av den svenska försvarsindustrin ägs av företag som är baserade i NATO-länder, det stämmer. Men de ägs inte av staterna. Tillverkning och utveckling annpassas inte till deras behov, varför skulle det vara så? Det är svenska staten som betalar för utvecklingen, och det är vi som kravsätter systemen. Sverige har länge varit en internationell vapenexportör, det är inget som har inträffat efter det att industrin delvis blev utlandsägs.
Heyman upprepar det klassiska påståendet att militären alltid har rustat för det förra kriget. Och det kan väl stämma att det är ett vanligt misstag. Men nu, när den svenska försvarsmakten och försvarsdepartementet försöker bereda sig för det kommande kriget, genom en övergång till ett nätverksbaserat insatsförsvar, så ogillas det också. Istället är det Heyman som bygger sin argumentation på det förra kriget, det kalla kriget.

0 Comments:
Post a Comment
<< Home