Återstår av Bittermitten?

Jag är glad att Surkål håller liv i den här politiska bloggen. Jag kom på namnet men har inte varit särskilt aktiv sedan dess. Det innebär inte att jag övergett den, ville bara påpeka det. Mitt alias var ursprungligen Grönkål men på grund av teknikstrul var jag tvungen att uta mig under mitt andra alias.
Om jag kommer på något engagerande att skriva om moderjorden ska jag göra det. Just nu tycker jag bara att de flesta svenskar föds med guldsked i mun och det är ju knappast en intressant utgångspunkt. Jag har med andra ord blivit en reaktionär utlandssvensk. Och en sådan vill ju ingen lyssna på.

Det handlar inte om jämställdhet, det handlar om arbetstillfällen i Karlstad

En bekant till mig brukade på åttiotalet hävda att han var kvinnoprästmotståndare. Konstpaus. Han var motståndare till alla präster. Bittermitten är mot kvinnlig värnplikt. Bittermitten är mot all värnplikt. I varje Surkål, och eftersom Surkål är allt som återstår av Bittermitten, så är hela Bittermitten mot kvinnlig värnplikt.

I takt med att allt färre gör lumpen, samtidigt som Försvarsmaktens ekonomi blir sämre och sämre, höjs rösterna för att avskaffa den allmänna värnplikten. Försvarsmakten har cirka 2000 soldater i internationella insatser. Pliktverket har, efter dedn senaste neddragningsrundan, cirka 220 anställda. Det innebär en personalrekrytare på tio anställda (i kärnverksamheten), utöver de som arbetar i Högkvarteret.

Pliktverkets triumfkort har varit att det har krävts en oberoende och opartisk myndighet, för att tillförsäkra rättvisa i fördelningen mellan Försvarsmaktens behov och den enda kvarvarande civilplikten; den för elförsörsörjningssäkerheten. När så regeringen i höstens budgetpropositionen avskaffade civilplikten, fanns inte heller det argumentet kvar.

Det är därför ganska smart av Björn Kölöf att agera efter principen anfall är bästa försvar, när han på dagens DN Debatt går på offensiven och öppnar upp en helt ny front i kampen för att bevara Pliktverket, genom att spela jämställdhetskortet. Och att döma av bloggreaktionerna verkar han ha lyckats.

Fråga får du. Svara får du

DN rapporterar om ryska kränkningar av japanskt luftrum, med länkar till en artikel från oktober 2007 om upprepade ryska provokationer mot norskt luftrum.

Bittermitten frågar sig ånyo varför inte Försvarsberedningen tog upp det ryska flygvapnets aggressiva agerande, i sin omvärldsanalysrapport som skulle fokusera på Rysslands utveckling. Den här gången svarar Bittermitten sig själv; därför att då skkulle det naturligtvis bli svårt, på gränsen till ohållbart, att fortsätta att låtsas som att det är intet nytt på Östfronten.

De inte så demokratiska terroristerna

Gårdagens största nyhet på terroristbekämpningsfronten är inte den lite innehållslösa strategi som regeringen presenterade i går, utan utkastet tillUS Armys nya doktrin, som för första gången slår fast att det är lika viktigt att stabilisera ett krigsdrabbat område, som att besegra fienden på slagfältet.

Tidigare har USA:s militära agerande internationellt präglats av att man tar på sig ansvaret för de hårda striderna, och överlåter till de europeiska allierade att att ordna upp situationen efteråt, ofta i kombination med att man klagar på de allierade för att de inte tar lika stor del av det riktiga ansvaret som USA. Man har ibland haft en lätt föraktfull inställning till de europeiska stater som ägnar sig åt stabiliserande verksamhet, och har väl inte tyckt att det är någonting för riktiga militärer.

Resultatet har naturligtvis blivit ett totalt strategiskt misslyckande på alla fronter. Man vinner striderna men förlorar kriget. Konceptet att vinna befolkningens "hearts and minds" är inte helt lätt att förena med attityden att döda folk, för att de skall lära sig att inte döda andra. (Man skulle kunna tänka sig att det amerikanska konceptet bygger på western-filmernas logik; när hjälten har rensat upp i dden lilla staden och drivit skurkarna på flykten - eller utrotat dem - är befolkningen tacksamma och fast beslutna att i fortsättningen inte släppa låta skurkarna ta över stan igen. Men logiken är lite annorlunda i t.ex. Irak, eftersom skurkarna där är en del av befolkningen och släkt med befolkningen).

På sista tiden har den amerikanska militären dock blivit mer inrirktade på de "mjuka delarna" av internationella operationer, och kanske t.o.m. medvetna om att militära medel inte kan vinna internationella missioner, de kan bara bidra till att man inte förlorar dem.
“Winning battles and engagements is important but alone is not sufficient. Shaping the civil situation is just as important to success.”

Frågan är hur lång tid det kommer att ta innan det får inverkan på den amerikanska militärens faktiska agerande.