Bittermitten

2011:20 Massalia

2011-04-04T13:54:00.000-07:00

Jag fick med mig fyra flaskor från Frankrike. En St Émillion, en vin jaune, ett naturligt vin och ett från Cassis. De tre förstnämnda provade jag på en matmässa för vanliga konsumenter som vi råkade slinka in på i Marseilles vid tolvtiden på söndagen. Det sistnämnda gav min generöse bror mig. Han har bett mig att berätta vad jag tycker om det skulle visa sig att jag gillar det. Om jag inte gör det kan jag ligga lite lågt med mina synpunkter. Bror med hustru gillar nämligen vinet. Mycket.

Kvällen före matmässan åt vi på en restaurant som heter Le 29. I fönstret till krogen stod tomglas som tidigare hade härbärgerat dyrbart innehåll. Det gjordes också reklam för provningar av olika slag. Menyn på Le 29 var förtryckt och laminerad. Det kanske fanns högst ett 20-tal viner inalles, vita inkluderade. Av de exklusiva producenterna syntes nada. Vi började med ett rött och ett vitt från trakten, båda rekommenderade av kyparen. Det vita var en charmlös chardonnay, det röda ett kartigt med hög syra. Ingetdera defekt men båda lite småtrista. Jag hittade en crôzes-hermitage från Alain Graillot i menyn. Den smått arrogante kyparen förklarade att vinet ifråga var slut. Då beställde jag en bra gigondas i stället. Chardonnay från trakterna kring Rhônes mynning kanske inte kan bli bra, det kanske är för varmt där.

På matmässan provade jag även en räcka bourgogner som var dyra och intetsägande. Sully hette producenten. Desto roligare då att de flaskor jag bestämde mig för, nämligen det gula från Jura, det naturliga från Rhône och st-émillionen, samtliga är så bra. De ska professorn få smaka.

Rapport kanske följer, kanske inte.

Hur svårt kan de va?

2008-09-13T13:05:00.000-07:00

Fredrik Reinfeldt anger inriktningen för det svenska försvaret i en debattartikel i svenskan. På kvällen står han i Aktuellt och pratar om "på materialsidan". Och det är inte första gången han gör det.
Det heter materiel. Har du ingen rådgivare som kan korrigera dig? Eller lyssnar du inte på dem?

Dagens Norgehistoria

2008-07-23T23:06:00.000-07:00

Norge vill ha ett jaktflyg som ska användas för anfall mot marken. Det kommer att bli lite svårt att få ihop, eftersom jaktflyg avser luftstrid, mot andra flygplan. Anfall mot marken brukar utföras av attackflyg.
Förmodligen är det TT som blandar ihop begreppen.

Alltså

2008-07-10T15:34:00.000-07:00

Vad menar Carl Bildt egentligen?
"Det är mycket anmärkningsvärt att Ryssland åter låtit sitt stridsflyg operera över Georgien - och det blir inte mindre anmärkningsvärt genom att man nu offentligt meddelar detta och därmed gör militära operationer över andra nationer till ett officiellt utrikespolitiskt instrument.
Det säger sig självt att detta är oförenligt med grundläggande regler för umgänget mellan suveräna stater.
Och ett ryskt agerande som detta kommer inte att undgå att få konsekvenser som går långt utöver bara den uttalade bristande respekten för Georgiens territoriella integritet.
Ett Ryssland som agerar så mot ett grannland kommer att få leva med misstanken att man är beredd att agera på samma sätt mot andra grannstater.
Och detta kommer ofrånkomligen att leda till ett politiskt klimat i Europa annorlunda än det vi skulle önska.
Var ansvaret för det i så fall ligger kommer att vara klart."

Det är ju ingen statshemlighet precis att ryska stridsflygkrafter de senaste åren systematiskt och aggressivt har kränkt bland annat Finlands och NATO:s luftrum. Om Bittermitten vet det, så måste Carrl Bildt också veta det. Vada vill han då sagt, med Georgien som förevändning? Att Europa snart komma att reagera kraftfullt mot Ryssland? Men varför nu?

There´s more to this than meets the eye. Som det heter bland konspirationsteoretiker.

Vissa saker vill man inte veta

2008-06-23T00:15:00.000-07:00

De två högsta cheferna i US Air Force har sparkats, efter en tids stridigheter med Pentagons ledning. En bidragande orsak till avskedandena var kraftigt bristande säkerhet i hanteringen av landets kärnvapen. Bland annat har man av misstag råkat skicka sex nukleära stridsspetsar över hela landet, och inte haft koll på var de befann sig uner 36 timmar, samt råkat skicka fyra noskoner (med tändningsanordningarna, fuzes) till interkontinentala missiler till Taiwan, också av misstag, eftersom man trodde att det var helikopterbatterier.

Ochh dt är de öppna misstagen (redovisade i Defense News 9 juni). De misstag som hemlighålls vill vi inte ens föreställa oss.

Ett till sannolikhet gränsande rykte

2008-05-26T12:24:00.000-07:00

ÖB Håkan Syrén vittnade i fredags i rättegången mot Tony Stigsson.
"ÖB nåddes tidigt av uppgifter från Skövde om Stigssons vidlyftiga sexliv och Syrén kallade till sig honom för enskilt samtal.
– Jag fick svaret att det var inget annat än rykten och förtal. Jag hade inget riktigt underlag att agera i frågan, förklarade ÖB."

Vad förväntade sig ÖB egentligen? Att Stigsson skulle ha sagt "Det är klart. Vaniljsex är för majorer"? Och hade det egentligen inte varit bättre, ur ett säkerhetsperspektiv. Det är inte det vidlyftiga sexlivet i sig som är ett problem ur en utpressningssynpunkt, utan hemlighållandet av det. Vilka bevis hade ÖB velat ha, för att gå vidare? Videofilmer? En bekännelse? Det krävs ganska mmycket, och substantiellt, skvaller om en av Försvarsmaktens absoluthögsta chefer, för att detta skvaller ska nå ÖB:s öra.

Problemet är att detta inte verkar vara ett engångsfall, utan ett exempel på en aktiv förträningsmekanism i Försvarsmakten. Det finns nämligen en uppenbar parallell i Försvarsmaktens hantering av ryktena (!) om att svensk militär bevittnat tortyr i Kongo:

"Men högsta försvarsledningen fick reda på ett misstänkt brott redan hösten 2005. Specialförbanden fick då en ny högste chef, konteramiral Jörgen Ericsson.
-Då, 2005, hörde jag talas om incidenten första gången. Det fanns en mängd motstridiga uppgifter, rykten och hörsägen runt det här, säger Jörgen Ericsson.
Han uppger att han uppmanat sagesmannen att anmäla.
...
–Det fanns en flora av rykten som vi inte hade grepp om helt enkelt. Då bestämde jag att jag ska ha en anmälan innan det händer något, svarar Jörgen Ericsson."

Fram träder bilden av en organisation som är oförmågen att hantera känsliga frågor och intern kritik, och väljer att sopa problemen under mattan, med motiveringen att det bara är rykten. Att kräva en formell anmälan, i en kår som Försvarsmakten, är att kräva att få slippa problemet, eftersom det är ett karriärsmässigt självmord.
En naturlig reflektion är om Försvarsmaktens ekonomiska problem är en följd av samma logik.
"General. Vi har upptäckt ett svart hål i ekonomin"
"Det är bara rykten. Om du tycker att det är ett problem så får du inkomma med en formell hemställan"

Vad säger karln?

2008-05-15T22:31:00.000-07:00

Sten Tolgfors, enligt dagens Svenskan:
"Det är också flera år sedan vi övergav tanken att Sverige ensamt ska kunna stå emot en invasion. Det grundades på att den hotbilden inte längre finns."

Saxat från UD:s hemsida:
"Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl. ... Innebörden av den militära alliansfriheten är för svensk del att vi inte ingår avtal om ömsesidiga försvarsgarantier. Vi ansvarar således självständigt för försvaret av Sveriges territorium."

Är Carl Bildt informerad om att Tolgfors, av besparingsskäl, har avskaffat den svenska neutraliteten? Utrikesutskottet? Kungen? Svenska folket? Visserligen står det i Försvarsberedningens senaste rapport att vi förväntar oss att våra europeiska vänner och nordiska grannar, frsvarar oss, om vi skulle utsättas för ett angrepp, men den skrivningen har inte behandlats eller diskuterats i en vidare krets. Ett eventuellt (sam)europeiskt försvar, vid ett eventuellt militärt angrepp mot Sverige, skulle med största sannolikhet hanteras av NATO, inte av EU.

Återstår av Bittermitten?

2008-02-25T16:07:00.000-08:00

Jag är glad att Surkål håller liv i den här politiska bloggen. Jag kom på namnet men har inte varit särskilt aktiv sedan dess. Det innebär inte att jag övergett den, ville bara påpeka det. Mitt alias var ursprungligen Grönkål men på grund av teknikstrul var jag tvungen att uta mig under mitt andra alias.
Om jag kommer på något engagerande att skriva om moderjorden ska jag göra det. Just nu tycker jag bara att de flesta svenskar föds med guldsked i mun och det är ju knappast en intressant utgångspunkt. Jag har med andra ord blivit en reaktionär utlandssvensk. Och en sådan vill ju ingen lyssna på.

Det handlar inte om jämställdhet, det handlar om arbetstillfällen i Karlstad

2008-02-25T11:37:00.000-08:00

En bekant till mig brukade på åttiotalet hävda att han var kvinnoprästmotståndare. Konstpaus. Han var motståndare till alla präster. Bittermitten är mot kvinnlig värnplikt. Bittermitten är mot all värnplikt. I varje Surkål, och eftersom Surkål är allt som återstår av Bittermitten, så är hela Bittermitten mot kvinnlig värnplikt.

I takt med att allt färre gör lumpen, samtidigt som Försvarsmaktens ekonomi blir sämre och sämre, höjs rösterna för att avskaffa den allmänna värnplikten. Försvarsmakten har cirka 2000 soldater i internationella insatser. Pliktverket har, efter dedn senaste neddragningsrundan, cirka 220 anställda. Det innebär en personalrekrytare på tio anställda (i kärnverksamheten), utöver de som arbetar i Högkvarteret.

Pliktverkets triumfkort har varit att det har krävts en oberoende och opartisk myndighet, för att tillförsäkra rättvisa i fördelningen mellan Försvarsmaktens behov och den enda kvarvarande civilplikten; den för elförsörsörjningssäkerheten. När så regeringen i höstens budgetpropositionen avskaffade civilplikten, fanns inte heller det argumentet kvar.

Det är därför ganska smart av Björn Kölöf att agera efter principen anfall är bästa försvar, när han på dagens DN Debatt går på offensiven och öppnar upp en helt ny front i kampen för att bevara Pliktverket, genom att spela jämställdhetskortet. Och att döma av bloggreaktionerna verkar han ha lyckats.

Fråga får du. Svara får du

2008-02-10T05:27:00.000-08:00

DN rapporterar om ryska kränkningar av japanskt luftrum, med länkar till en artikel från oktober 2007 om upprepade ryska provokationer mot norskt luftrum.

Bittermitten frågar sig ånyo varför inte Försvarsberedningen tog upp det ryska flygvapnets aggressiva agerande, i sin omvärldsanalysrapport som skulle fokusera på Rysslands utveckling. Den här gången svarar Bittermitten sig själv; därför att då skkulle det naturligtvis bli svårt, på gränsen till ohållbart, att fortsätta att låtsas som att det är intet nytt på Östfronten.

De inte så demokratiska terroristerna

2008-02-09T06:06:00.000-08:00

Gårdagens största nyhet på terroristbekämpningsfronten är inte den lite innehållslösa strategi som regeringen presenterade i går, utan utkastet tillUS Armys nya doktrin, som för första gången slår fast att det är lika viktigt att stabilisera ett krigsdrabbat område, som att besegra fienden på slagfältet.

Tidigare har USA:s militära agerande internationellt präglats av att man tar på sig ansvaret för de hårda striderna, och överlåter till de europeiska allierade att att ordna upp situationen efteråt, ofta i kombination med att man klagar på de allierade för att de inte tar lika stor del av det riktiga ansvaret som USA. Man har ibland haft en lätt föraktfull inställning till de europeiska stater som ägnar sig åt stabiliserande verksamhet, och har väl inte tyckt att det är någonting för riktiga militärer.

Resultatet har naturligtvis blivit ett totalt strategiskt misslyckande på alla fronter. Man vinner striderna men förlorar kriget. Konceptet att vinna befolkningens "hearts and minds" är inte helt lätt att förena med attityden att döda folk, för att de skall lära sig att inte döda andra. (Man skulle kunna tänka sig att det amerikanska konceptet bygger på western-filmernas logik; när hjälten har rensat upp i dden lilla staden och drivit skurkarna på flykten - eller utrotat dem - är befolkningen tacksamma och fast beslutna att i fortsättningen inte släppa låta skurkarna ta över stan igen. Men logiken är lite annorlunda i t.ex. Irak, eftersom skurkarna där är en del av befolkningen och släkt med befolkningen).

På sista tiden har den amerikanska militären dock blivit mer inrirktade på de "mjuka delarna" av internationella operationer, och kanske t.o.m. medvetna om att militära medel inte kan vinna internationella missioner, de kan bara bidra till att man inte förlorar dem.
“Winning battles and engagements is important but alone is not sufficient. Shaping the civil situation is just as important to success.”

Frågan är hur lång tid det kommer att ta innan det får inverkan på den amerikanska militärens faktiska agerande.

Kvinnokvoten

2008-01-10T14:12:00.000-08:00

Idag fick Försvarsberedningen
en ny ordförande. Karin Enström ersätter Göran Lennmarker. Sten Tolgfors kommentar är lite anmärkningsvärd:

"Det är dessutom en viktig markering av kvinnors betydelse för försvaret att Karin nu får ett av de allra mest centrala uppdragen i svensk försvarspolitik", skriver Tolgfors.

Det är en iintressant motivering med tanke på att Sverige fick sin första kvinnliga general för tio år sedan, och dedssutom har haft en kvinnlig försvarminister, en kvinnlig statssekreterre, en kvinna som GD för FMV, och nu finns det dessutom kvinnor som GD för Försvarsmakten och GD för FOI. Så könsspåret är ett villospår.

Tolgfors förklarar bytet med att försvarsberedningens arbete nu går in i ett nytt skede. Från att tidigare ha analyserat viktigare förändringar i den internationella utvecklingen till att framöver analysera, konsekvensbeskriva och lämna förslag på inriktning för försvaret. Right. Och för det behövs det naturligtvis en officer. Varför byter inte de ävriga partierna ut sina ledamöter?

Det handlar naturligtvis i stället om att försvarsministern är missnöjd med Försvarsberedningens rapport, där det inte finns ett pår av moderata ståndpunkter (vilka de nu är i försvarsfrågan), där man kör över regeringen i flera frågor (bl.a. den om en krisledande myndighet), där man helt negligerar den negativa utvecklingen i Ryssland, och där hela rapporten verkar ha författas av miljöpartiet, med lite stöd av sossarna.

Där ingen tänker annorlunda är det ingen som tänker

2007-12-05T09:05:00.000-08:00

Igår presenterade Försvarsberedningen sin rapport för försvarsministern, för en presskonferens och för ett seminarium med Folk och Försvar.

Beredningen var anmärkningsvärt överens. Inte bara överens, utan best buddies. Håkan Juholt (s) inledde med att ösa berömma över ordförande Göran Lennmarker, och dennes sätt att leda arbetet. Det kan bero på att Göran Lennmarker synes ha varit helt fokuserad på att få fram en rapport som alla var överens om, inte att föra fram moderaternas försvarspolitik (vilket kanske är helt förståeligt, frågan är om någon vet hur den ser ut). Resultatet har dock blivit att alla partier (eller i varje fall representanter i försvarsberedningen) utom moderaterna verkar ha fått gehör för sina käpphästar; Håkan Juholt fick sin krisledande myndighet (kanske, rapporten är lite otydlig på den punkten), Miljöpartiet drev fram att klimatförändringarna var det främsta säkerhetshotet mot Sverige och folkpartiet (?) tog ett litet litet kliv närmare NATO med formuleringen ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land”, läs NATO-länderna Norge och Island.

Än mer anmärkningsvärt var kanske ordförandes totala oinsatthet i frågeställningarna. De flesta frågor från journalister besvarades med ett allmänt flummel om att säkerhetsbegreppet hade vidgats och att det var viktigt med samsyn och med europeiska arbete. Alla – säger alla – frågor om huruvida något ställningstagande utgjorde en förändrad syn i förhållande till tidigare försvarsberedningsrapporter besvarades med ”Ja, det får du fråga någon annan om, jag har inte varit med tidigare”. Det gäller även närmandet till NATO, där Försvarsberedningens ordförande inte trodde att det var en förändring i förhållande till tidigare rapporter. Eftersom just frågan om alliansfrihet, neutralitet och NATO är en av de känsligaste frågorna i svensk utrikes- och inrikespolitik, där varje ord i Försvarsberedningens och regeringens skrivelser brukar analyseras sönder, hade man kanske kunnat förvänta sig att en förändring i relationen till NATO skulle vara resultatet av ett medvetet ställningstagande. Tydligen inte.

På Folk och Försvar-seminariet var det flera som uttryckte en farhåga över att enighet, och en strävan efter enighet, leder till att de viktiga frågorna inte diskuteras öppet. Försvarsberedningen hävdade unisont att detta inte hade varit fallet, tvärtom hade alla frågor diskuterats öppet och stort. Ja, förutom NATO-medlemskap då. Det är också lite anmärkningsvärt att en rapport som ska fokusera på omvärldsutvecklingen i vårt närområde, i synnerhet Ryssland, helt kan undgå att nämna det faktum att de ryska flygstridskrafterna det senaste året bedriver medvetna och systematiska kränkningar av – åtminstone – Finlands och NATO:s territorium. Det rör sig inte om enstaka misstag i närheten av Rysslands gräns, utan om återkommande incidenter, över stora delar av Europa, och där en teori är att Rysslands syfte är att kartlägga NATO:s militära förmåga, t.ex. vad gäller responstid och antal flygplan som går upp för att avvisa de ryska planen.

Försvarsberedningen fick frågan varför man inte kommenterar det faktum att Ryssland ensidigt har sagt upp CFE-avtalet, och vilka konsekvenser man kan dra av detta. Frågan gjorde ordföranden lite upprörd, som hävdade att det hade man visst gjort, man hade på sid 14 nämligen skrivit ”CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet. Det är därför viktigt att det inte försätts ur spel genom unilateralt agerande och att avtalet ratificeras.” Denna skrivning var, enligt ordförande Göran Lennmarker, ”ett tydligt ställningstagande mot Ryssland”. Ett praktexempel på tyst diplomati tycker Bittermitten. Mycket tyst diplomati. Som mim, fast utan gester och ansiktsuttryck.

Roligast var när Mikael Odenberg undrade om Försvarsberedningen gick emot regeringens beslut att inte inrätta en sektorövergripande krishanteringsmyndighet. Lennmarker hade lite svårt att svara på den frågan – också – utan mumlade något om att det var viktigt med en snabb krishanteringsförmåga. Istället grep Annika Nordgren Christensen in och förklarade att det alltid var intressant att följa fd försvarsministrars öden, och att Försvarsberedningen skrev vad de alltid hade skrivit, men att det nu – som en följd av personförändringar i regeringen – kanske fanns en större möjlighet att regeringen skulle lyssna på Försvarsberedningen.

Allan Widman syntes vara den största höken i Försvarsberedningen, när han indirekt kritiserade höstens budgetproposition med orden ”Kopplingen mellan Försvarsberedningens rapport och regeringens sparbeting är svår att se”. Åtminstone tolkade jag det som en kritik.

Överhuvudtaget fick Försvarsberedningen en hel del kritik för att man inte hade behandlat Sveriges intressen, och flera av de i panelen menade att utan att ha klargjort vilka de svenska intressen var, och hur dessa påverkades av omvärldsutvecklingen, så blev omvärldsanalysen ingen analys, utan bara en omvärldsbeskrivning. Beredningens försvar var ganska lamt; i linje med att Sveriges intresse är ett starkt europeiskt samarbete. Men det europeiska samarbetet är ju primärt ett medel, inte ett mål i sig.

Man undrar ju varför det heter Försvarsberedningen, när man inte behandlar försvaret eller de militära hoten, Säkerhetsberedningen vore ett bättre namn. Eller problemberedningen. Det blir nästan lite fånigt när beredningen säger att de har begränsat sin granskning av North Stream till de frågor som ligger inom beredningens ansvarsområden, och sedan bara går igenom de miljömässiga aspekterna, och inte alls behandlar de säkerhets- och försvarspolitiska konsekvenserna av en gasledning i Östersjön.

Se också
SvD1, SvD2, DN

Mitt namn är Hamilton. Carl Hamilton

2007-05-23T09:02:00.000-07:00

Försvarsmakten söker spioner.

Den siste stalinisten

2007-04-23T13:14:00.000-07:00

Idag funderade jag på varför Jan Björklund gick med i folkpartiet. Den mest plausibla förklaringen är att man av hävd ska vara med i folkpartiet om man är lärare och politiskt intresserad (såtillvida man inte är lärare i samhällskunskap, då kan man vara med i vänsterpartiet). För det kan ju definitivt inte vara för att han är liberal. För det är han inte. Inte nyliberal, inte gammalliberal, inte socialliberal. Möjligen antiliberal.

För vad ska man säga om förslaget att bara tillåta sanktionerade anti-mobbningsmetoder? Att det är en centralistisk politiserad styrning av skolan. En misstro mot lokala initiativ, kompetens och frihet att pröva de metoder som passar den egna situationen. Ett uttryck för en kunskapssyn där all kunskap finns tillgänglig i dagsläget, och inte behöver utvecklas, förbättras eller anpassas till olika förutsättningar.

Ändå räcker orden inte till. Det mest anmärkningsvärda är att Björklund förespråkar ett samhälle där centrala byråkrater ska bestämma vad som är bäst för elever, lärare och skolor. En paternalistisk samhällsstyrning som är raka motsatsen till liberalismens tro på att individer och organisationer kan förstå sitt eget bästa.

Den osynliga handen ersatt av järnhandsken.

Bittermitten undrar bara

2007-02-23T09:51:00.000-08:00

What´s the big deal med att försvaret vill använda sig av JAS i internationella insatser? Det är ju inte mer krigiskt än vad Sverige redan har förbundit sig att göra inom ramen för EU:s snabbinsatsstyrka, som skall kunna sättas in i situationer upp till fredsframtvingande (dvs i princip reguljärt krig). Dessutom anmälde Försvarsmakten redan i somras att det kunde bli aktuellt med JAS-plan i Libanon-insatsen.

En mer intressant fråga är ju huruvida vi kommer att få skicka JAS-plan till en internationell insats. Det är svårt att se att stormakterna skulle släppa ifrån sig - eller dela med sig av - ansvaret för luftrummet. Det stora politiska problemet är dessutom inte bombningen av fientliga mål; varken inrikes- eller utrikespolitiskt, utan risken för friendly fire, dvs att vi av misstag råkar döda allieraded soldater.

Medlet helgar ändamålet

2007-02-18T06:55:00.000-08:00

Svenskan rapporterar om att Bromma Stadsdel kan komma att få enbart privata grundskolor. Sannolikt kommer även de två gymnasieskolorna i Sundbyberg att privatiseras. Privatiseringen följer samma modell; den är i huvudsak driven av politikerna och tanken är att samtliga skolor skall samlas i ett aktiebolag (dvs två, ett för Bromma och ett för Sundbyberg).

Surkål kan se minst två problem med denna lösning. För det första minskar valfriheten; från en situation med kommunala skolor och friskolor, till ett privat monopol. Organisationsformen blir viktigare än valfriheten för elever, föräldrar och lärare. Alla elever vill inte gå i en friskola, och alla lärare vill inte jobba i friskolor, kanske av ideologiska skäl, kanske av bekvämlighetsskäl, kanske för att det upplevs som mindre trygg.

För det andra så skjuter Alliansen sig i foten. Det är en betydande skillnad mellan en friskola som startas av engagerade lärare som brinner för en verksamhet som de vill driva i egen regi, och vars elever (eller föräldrar) har gjort ett aktivt val, och en friskola som som har initierats av politikerna och där lärare och elever mer eller mindre har blivit inplacerade. Det är sannolikt att dessa friskolor inte kommer att fungera lika bra som de friskolor som har startats av entuisaster och entreprenörer, och det finns t.o.m. en risk att de kommer att dras med sådana problem att friskolor som organisationsform får dåligt rykte.

Men det kanske är en risk som allianspartierna i Sundbyberg och Bromma är beredda att ta, för att genomföra ett systemskifte på kort sikt.

Jag älskar att köra!

2007-01-26T11:09:00.000-08:00

Kanske vore det en bra slogan för ett ungdomsförbund till något av partierna i den fyrklöver som nu styr Sverige. Två exempel:

1. Det ska byggas ett garage under en skola på Södermalm. Det är möjligt att det är ett beslut som fattats av den tidigare majoriteten. I vilket fall som helst är det idiotiskt.

2. Tidigare bilfria gator i Uppsala - bland annat i närheten av skolor - kommer - om de styrande där får som de vill - att återigen bli trafikerade.

Att alliansen för i vissa avseenden en undfallande politik mot bilism är kanske en underdrift. Jag älskar att tjata.

Krig och fred

2007-01-24T22:37:00.000-08:00

Läs Birgitta Ohlsson på dagens DN Debatt.

Surkål har

tidigare beskrivit den ändrade inriktningen för den svenska försvarspolitiken; i allt högre utsträckning vävs bistånd och försvar samman, eftersom båda bidrar (försöker i varje fall) till demokrati och fred runt om i världen, och därmed till vår egen säkerhet. (Se även DNs ledare den 17 januari)

Samarbetsavtalet med Förenadde Arabemiraten är ett test på hur seriös regeringen egentligen är med denna strävan.

Jan Guillou ljuger så han tror det själv

2007-01-22T22:10:00.000-08:00

Guillos angrepp på Tobias Billström bygger på en lögn, eller snarare två. Förutom att hävda att migrationsministern skulle vara pedofil, så påstår Guillou att "i november 2006 fattade den nye migrationsministern Tobias Billström (m) beslutet att palestiniern Hassan Asad såsom terrorist skall utvisas till Jordanien för tortyr."

För det första fattar enskilda ministrar i princip inga egna beslut. Alla beslut fattas kollektivt av regeringen. Det vet nog Jan Guillou, om han tänker efter. För det andra är det inte Billström som ansvarar för dessa ärenden i regeringen. Han är visserligen ansvarig för migrationsfrågor, men för de "normala" utvisningarna är regeringen inte involverad, där överklagas Migrationsverkets beslut till domstol.

Det är sant att regeringen beslutar om utvisning av misstänkta terrorister, i enlighet med lagen om särskild utlänningskontroll. Men det är justitieministern som ansvarar för dessa ärendens beredning.

Jag vill inte ta ifrån ansvaret från migrationsministern i den fråga som Guillou refererar. Billström är kollektivt ansvarig för beslutet. Tillsammans med regeringens övriga 21 medlemmar.

Fortsättningen på den försvarspoliska debatten

2007-01-14T06:09:00.000-08:00

Läs istället Bo Pellnäs artikel på SvD Brännpunkt idag. Även om jag inte håller med honom fullt ut, så gör han en insiktsfull analys. Och jag delar synpunkten att det är den mentala omställningen till ett territoriellt försvar som kommer att vara det svåraste. Inte bara för den politiska ledningen, utan också för Försvarsmakten.

Men, satsningen på internationella insatser gör att vi i praktiken förmodligen har det starkaste försvaret vi har haft på länge. Nu har Sverige faktiskt ett försvar som har prövats, ett försvar som funkar (hyfsat) här och nu, inte Europas bästa försvar om tio år, som har varit planeringsinriktningen tidigare. Vi har inte bara ett bättre försvar, utan också en större säkerhet, genom vårt medlemskap i EU, och genom den utveckling till en säkerhetsorganisation som EU har genomgått de senaste tio åren.

En svensk tiger i Kongo

2007-01-13T04:35:00.000-08:00

Surkål har tidigare efterlyst en försvarspolitisk debatt som handlar om vad försvaret skall göra, inte hur många arbetstillfällen som går förlorade när ett regemente läggs ned. (Den debatten lär vi för övrigt snart slippa, eftersom det inte finns så många regementen kvar att lägga ned). På Svenskans debattsida (var annars) finns idag en artikel som diskuterar vad försvaret skall göra. Artikel är skriven av Tom Heyman, tidigare moderat riksdagspolitiker, nu kandidat för Junilistan (BTW; någon borde göra en analys av vart de utstötta moderaterna tar vägen. Gammalmoderaterna verkar bida sin tid i partiet, möjligen går de ut. Men de här andra, de som också utmanade gammelmoderaterna, men förlorade, vad hände med dem? Junilistan och Sverigedemokraterna?).

Artikeln handlar förresten snarare om vad försvaret inte skall göra. Det skall inte vara engagerade i internationella insatser. Vi skall inte samarbeta med NATO, utan fortsätt att vara alliansfria, eftersom detta skulle ge oss större manöverutyrmme i framtiden.Heymans argumentation är lite oklar, men han menar att vi står inför nya hot, som militära allianser inte klarar av att lösa. Han bortser dock från att NATO (och även EU) har ändrat inriktning. Den grundläggande ståndpunkten nu är att vi skapar säkerhet för vår egen befolkning genom att skapa fred och välstånd i andra delar av världen. På så sätt samverkar biståndspolitiken och försvarspolitiken. De internationella insatserna är inte, som Heyman påstår, gammaldags straffexpeditioner. Det handlar om att möjliggöra i Kongo, att bidra till ett demokratiskt Afghanistan och att stoppa de etniska resningarna på Balkan.

Det blir inte bättre av att det finns flera faktafel i artikeln. Heyman skriver bl.a. "Industrin ägs idag av NATO-länder. Tillverkning och utveckling anpassas till deras behov. Vi påtvingas dyra vapensystem som vi inte har bejov av och Sverige har, som ett resultat av denna utveckling blivit en stor internationell vapenleverantör". Fel, fel och fel. Delar av den svenska försvarsindustrin ägs av företag som är baserade i NATO-länder, det stämmer. Men de ägs inte av staterna. Tillverkning och utveckling annpassas inte till deras behov, varför skulle det vara så? Det är svenska staten som betalar för utvecklingen, och det är vi som kravsätter systemen. Sverige har länge varit en internationell vapenexportör, det är inget som har inträffat efter det att industrin delvis blev utlandsägs.

Heyman upprepar det klassiska påståendet att militären alltid har rustat för det förra kriget. Och det kan väl stämma att det är ett vanligt misstag. Men nu, när den svenska försvarsmakten och försvarsdepartementet försöker bereda sig för det kommande kriget, genom en övergång till ett nätverksbaserat insatsförsvar, så ogillas det också. Istället är det Heyman som bygger sin argumentation på det förra kriget, det kalla kriget.

Valfri, valfriare, valfriast

2007-01-08T13:56:00.000-08:00

Bittermitten gillar valfrihet. I de flesta sammanhang. När medborgarna ges möjligheten att välja sin skola, sjukvård och barnomsorg, bland annat, skapas incitament för en effektivare produktion av varor och tjänster. Om medborgarna dessutom ges möjlighet att själva bestämma hur de vill fördela sina pengar, genom att få behålla en större del av sin inkomst, så ökar också var och ens välfärd.

Men, ett vårdnadsbidrag, är inte, vilket bl.a. PJ Anders Linder påstår en valfrihetsfråga, utan ett statligt (eller kommunalt) bidrag till folk för att de inte skall arbeta. Ungefär som medborgarlön, vilket PJ Anders Linder inte förespråkar. Vårdnadsbidrag minskar dessutom valfriheten för alla andra, som får sitt ekonomiska utrymme beskärt för att föräldrar skall vara hemma.

Det är synd om hundarna

2007-01-04T13:24:00.000-08:00

- Det är på tok för mycket skador på hundarna. Man borde hålla nere stammen, säger Anne-Lie Ambjörn, som bor och jagar i Södermanland där vildsvinen är vanliga i dagens DN. Med "stammen" syftar hon på vildsvinen. Jag kan inte låta bli att tänka på hennes hund - lilla Fjollan - som tvingas bära kevlarväst för att vildsvinen har varit så taskiga mot henne. Sant, intressant och relevant. I dagens DN. Fjärde januari 2007.

Kadhammar är ute och hycklar

2006-12-28T05:55:00.000-08:00

Peter Kadhammar jämför Linda Rosing med krigets Irak i en krönika i dagens Aftonbladet. Slutklämmen lyder: "Kanske är det fler som behöver hjälp. Till exempel vi som behandlar Linda Rosings liv som en angelägenhet i paritet med 600 000 döda irakier." Knappast, Peter Kadhammar. Ni behöver ingen hjälp. Ni vet vad ni gör på Aftonbladet.

Att vilja men inte kunna

2006-12-19T13:09:00.000-08:00

Gudmundson hävdar i ett blogginlägg att läsarnas bristande förståelse för hans syn på bl.a. kriget i Irak beror på hans undermåliga pedagogiska förmåga, och att en artikel av Charles Krauthammer says it all.

Gudmundson har tyvärr (?) fel på båda punkterna. Han är inte en bristfällig pedagog, och Krauthammer lyckas inte övertyga Bittermitten om det lämpliga i USA:s agerande. Tvärtom, artikeln är snarare ett lysande exempel på den amerikanska arrogans, som är en starkt bidragande orsak till dagens situation i Irak.

Jag var inte en alltför stark motståndare till USAs beslut att invadera Irak, även om jag ansåg, och anser, att man borde ha väntat in ett FN-beslut, något som skulle ha gett USA ett betydligt större mandat och förtroende i resten av världen. Men, det som har skett har skett. Que sera sera, fast i annat tempus.

Det stora problemet är deras obeskrivligt klantiga agerande sedan dess, som har motverkat ett av deras syften med Irak-kriget. Med Krauthammers ord: "to engage in a larger enterprise of changing the underlying conditions which had given birth to this idea of Islamic radicalism, and to change the conditions that had allowed it to recruit and breed, particularly in the Arab world. This meant changing the internal structure of Arab regimes and in a larger sense the culture of the Arab/Islamic world. ... Unless it was somehow encouraged and brought along on that march, it would remain recalcitrant, alienated, oppressed, tyrannical, and the place from which the kind of atavistic attacks on America and the West that we have seen on 9/11 and since would continue."

Detta väljer man att göra genom att agera som en överlägsen ockuperande makt, som med våld försöker tvinga på det irakiska folket demokrati, frihet och alla människors lika värde. Det påminner mig om när Socker-Conny spöar upp en femåring med motiveringen "Det här ska lära dig att inte slå dem som är mindre".

De senaste åren har försvars- och säkerhetspolitiken i Sverige och vår omvärld (även USA faktiskt) utvecklats till att i högre utsträckning olika sektorer, framförallt biståndet och försvaret som samverkande medel för att främja såväl vår egen säkerhet som demokrati och välstånd i andra delar av världen. Den bakomliggande tanken är dels att Sveriges säkerhet främjas bäst genom stabilitet och utveckling i fattiga regioner (därigenom blir biståndet en del av säkerhetspolitiken, och försvarets internationella insatser gynnar den svenska säkerheten), dels att försvaret är en viktig aktör för att leverera bistånd, genom att möjliggöra alltifrån katastrofhjälp till val.

Samtidigt finns en insikt om att krigets villkor har förändrats. "Den Westfaliska fredens era är över", där två arméer möttes på ett slagfält, den som var starkast vann och fick diktera fredsvillkoren. Nu kännetecknas situationen mer av att den som "vinner" ett område, får ta över ansvaret för det området och den befolkningen. För att det skall vara görligt, krävs att får befolkningens förtroende, "to win their hearts and minds". Det kan inte göras med vapen. Vapen kan bara hjälpa en stat att inte förlora ett krig, inte att vinna. Tvärtom kan en alltför överlägsen vapenmakt vara kontraproduktivt, i det att det fjärmar soldaterna från befolkningen och dessutom förstärker en David vs Goliat-situation. Det är därför det svenska försvaret utomlands agerar med en så låg skydds- och vapenprofil som möjligt, och strävar efter att röra sig bland civilbefolkningen. För att vinna freden.

Detta har USA misslyckats kapitalt med. Man har försökt införa demokrati och ett rättssamhälle med våld, istället för att visa på det goda exemplet, uppmuntra de västerländskt sinnade krafterna som fanns i arabvärlden runt 2001, och använda sig av andra medel än rent militära, och de militära medlen har man dessutom överdoserat materiellt.

Min bedömning är att USA har tillfogat för mycket skada för sig själv för att någonsin kunna vinna kriget i Irak. Frågan är hur man drar sig ur på det minst skadliga sättet; för USA, för västvärlden, för arabvärlden och för Irak. Ett trupptillbakadragande, utan implementering av Plan B, skulle innebära total kollaps i Irak. Ett alternativ kan då vara att överlämna ansvaret till en annan part; t.ex. andra arabländer (osannolikt) eller till EU, vilket skulle bli EU:s inträdesprov som global makt.

PS: I efterhand märker jag att rubriken kan missförstås. Den syftar på USA. Inte på Gudmundson.

Surkål kanske har en poäng

2006-12-19T12:32:00.000-08:00

Ja det är klart att man kan ifrågasätta att det ska kosta lika mycket att åka från Gnesta till Hallstavik som att åka från T-centralen till Hötorget. Som Bittermittare skulle jag - om jag för en gångs skull bortsåg från mitt eget njugga plånboksperspektiv och tog med det samhällsekonomiska dito i beaktandet - helst se ett förslag som landade mitt emellan enhetstaxa och segregationsdito.
PS. Förslag att höja bensinskatten föreligger. Heja Alliansen! DS.

Cash is king. Not

2006-12-19T11:53:00.000-08:00

Även om inte Grönkål gillar differentierade kollektivtrafiktaxor i Stockholm, så tycker Surkål att det är OK, även om att maxpris på 80-90 kronor kanske är lite i häftigaste laget. Varför skall det vara lika billigt att åka till Centralen - Norrtälje, som att åka Centralen-Slussen? De låga kontantpriserna som har varit det senaste året, har dessutom bidragit till att folk avstår från att köpa SL-kort.

Det borde väl finnas andra sätt att hantera kontantproblemet

2006-12-18T06:29:00.000-08:00

I skrivande stund har jag precis läst om det planerade genomförandet av de tidigare aviserade förändringarna av kollektivtrafiktaxorna i Stockholms län. Hade inte i min vildaste fantasi trott att allianspolitikerna skulle vara så här bakåtsträvande.

Det är synd om bilisterna

2006-12-16T14:40:00.000-08:00

Jag står för att jag är tjatig. Läste Karin Bojs' DN-artikel om den ökade koldioxidhalten i atmosfären. Och Matälskarens tips. Skänkte en tanke åt alla stackars mörkermänniskor som inte vill tro att den, dvs den ökade koldioxidhalten, kan vara orsakad av mänsklig aktivitet. Utan tycker att vi ska köra på som vanligt. Vad vi gör i Stockholm kanske har försumbar betydelse för jordens allmäntillstånd men jag har en ändå en vision om Stockholm som världens renaste huvudstad och därigenom förebild för andra städer. För att förverkliga den visionen skulle det krävas att det blev både dyrare och mer obekvämt att ha privatbil i innerstaden. På stadens gator skulle förutom cyklister företrädesvis bussar, taxi, färdtjänst och handikappfordon köra. Samtidigt skulle kollektivtrafiken byggas ut. Men finns det verkligen intresse för en sådan vision? Min lokaltidning hade ett snyftreportage idag om alla stackars innerstadsbilister som varje dag måste köra ett par varv runt kvarteren innan de hittar parkeringsplats. Och förslag på hur man skulle kunna göra livet lättare för dem. Som om det behövdes. Sälj bilen så har ni löst problemet. Läste dessutom häromdagen att man ville se över förmånerna för miljöbilar, läs avskaffa den fria boendeparkeringen för miljöbilar. Jag bryr mig inte så mycket om det. Definitionen av miljöbilar har hittills varit ganska tveksam. Men om det fanns en vettig sådan tycker jag gott att samhället bör premiera användningen av miljöbilar. Ska i sammanhanget påpeka att jag också kör bil. En bil som tankas på E85. Det är en tjänstebil som jag ofta låter stå parkerad på arbetsplatsen dit jag då istället åker med SL och jag är medveten om att alla inte har möjligheten att parkera bilen vid arbetsplatsen. Den första april försvinner SL:s enhetstaxa. Och det ekonomiska incitamentet för många att åka kollektivt.

Grötrim för en rimligare värld

2006-12-16T04:17:00.000-08:00

Rädda vår miljö;
Låt våra barn se snö
Här får ni något under granen
Som gör att även regeringen kan märkas med Svanen.

Alliansens miljöpolitik är sannerligen inte mycket att hänga i granen, så här i juletider. Men här kommer en julklapp, som gör det möjligt för Alliansen att profilera sig i miljöfrågor med en marknadsmässig touch. Istället för den miljöskatt som förra regeringen försökte införa (och som led av att vissa flygplatser var undantagna av regionalpolitiska skäl), ställ krav på att resenärerna även skall bekosta utsläppsrätter.

Förutom att resenärerna i större utsträckning betalar de faktiska miljökostnaderna för sitt resande, så innebär förslaget, till skillnad från en skatt, en faktisk begränsning av koldioxidutsläppen, eftersom man köper upp utsläpssrätter som andra annars skulla ha kunnat utnyttja.

Ett första steg skulle kunna vara att kräva att samtliga statliga myndigheter skall göra detta. Det skulle dessutom ha det goda med sig att våra politiker och chefer i större utsträckning skulle vara hemma och arbeta, och t.ex. inte åka till Florida för att se Fuglesang inte bli uppskjuten.

(Tack till Matalskaren för inspiration).

Motoraterna i Stockholm

2006-11-21T21:14:00.000-08:00

Bittermittens miljöpolitiske talesman:

I dagens SvD läser jag en artikel med rubriken "Bilar får företräde" och underrubriken "Borgerliga i Stockholm stoppar miljösatsning på färjor". I artikeln står bland annat att ett mål för den nya majoriteten är "ökad framkomlighet för biltrafiken". Man ska se över 30-zoner, införa grön våg och "sjösätta en helt ny politik för stadens cykelbanor". Frågan om miljöfärjor är jag för dåligt insatt i för att uttala mig om. Men jag kör bil i tjänsten. Ibland har jag suttit och svurit i bilköer när trafiken stått still. Att köra i närheten av cykelbanor har jag däremot aldrig upplevt som ett problem. Man måste köra uppmärksamt helt enkelt. Naturligtvis finns det mindre omdömesgilla cyklister som man ibland kan reta upp sig på men de är försumbara om man jämför med bilister. När trängselskatteförsöket startade blev det mycket enklare för oss tjänstebilförare att ta oss fram i Stockholm. Parat med förslaget om enhetstaxa i lokaltrafiken gjorde det dessutom att jag de dagar då jag inte behövde bilen i arbetet kunde låta den stå på arbetsplatsen och istället åka buss. Vad som tidigare kostat fem markeringar - ung. 45 kr - kostade nu endast 18 kr om man köpte förköpshäfte. När enhetstaxan försvinner kommer det däremot alltid att löna sig för mig att ta bil igen. Sedan är det naturligtvis upp till mig om jag vill leva lönsamt eller inte. Vidare läser jag att det ska ske besparingar inom miljöförvaltningen på 23%. Alliansens politik i Stockholm är bakåtsträvande. Den kommer på kort sikt att innebära en sämre stadsluft eftersom biltrafiken i staden kommer att öka. Och den innebär säkert också att det långsiktiga miljöarbetet blir lidande. För moderaterna är det viktigare med en ideologiskt förankrad skattesänknings- och därmed nedmontering av den offentliga sektorn-politik än en pragmatisk dito som tar hänsyn till miljön. De nya moderaterna har redan efter kort tid i majoritet visat att de inte skiljer sig särskilt mycket från de gamla.

Where have all the flowers gone

2006-11-07T13:32:00.000-08:00

Bittermittens försvarspolitiske talesman:

Birger Schlaug dissar försvaret i en debattartikel i dagens Aftonbladet. Försvaret skall avskaffas. Motiven för detta är att försvaret är odugligt eftersom de inte längre sköter vakthållningen själva på regementena, som Birger minsann fick göra när han var en ung man.

Man undrar ju var Birger Schlaug har hållit hus de senaste 15 åren. För det första verkar han inte ha uppfattat att Försvarsmakten har genomgått en ominriktning, från ett beredskapsproducerande manskapsförsvar som byggde på att man sysselsatte många värnpliktiga, till ett internationellt insatsförsvar, som skall fokusera på försvarets kärnuppgift; förmågan till väpnad strid. Att sitta i en inpasseringskur i Kungsängen är kanske inte en adekvat utbildning för den uppgiften. Nåväl, det kanske inte är så konstigt, försvarsfrågorna är inte högprioterade (och tur är väl det), så 98% av Sveriges befolkning har nog inte uppmärksammat det. Men det är lite mer anmärkningsvärt att han också verkar ha missat hela outsourcing-fenomenet som har präglat det svenska samhället de senaste åren, och som går ut på att organisationer (privata och offentliga) skall fokusera på sin kärnuppgift, och låta andra sköta det de är bra på.

Att hävda att Försvarsmakten är inkompetenta för att vaktbolag är bättre och billiga på att sköta inpassseringen till de få regementen vi har kvar, är som att hävda att universitetsjukhusen inte fyller någon uppgift för att det går snabbare att få en vaccination på en vaccinationscentral.

Birger Schlaug är direkt ohederlig i sin argumentation när han hävdar att militären har lurat "naiva politiker att köpa på sig Jas-plan och stridsvagnar". Herregud, inte behöver politikerna luras att köpa JAS-plan, det gör de så gärna själva för att få lite arbetstillfällen.

Pengarna från det nedlagda försvaret skall istället bl.a. läggas på "utbildning och upprustning av svenska internationella insatser inom sjukvård och hälsovård – med spetsen riktad mot krigs- och krisområden". Hur dum får man vara? Eller, hur mycket kan man ljuga för läsarna? Birger Schlaug borde faktiskt veta att de militära och civila internationella insatserna kompletterar varandra, att ett av de främsta syftena med militära insatser är att säkerställa att civila insatser - t.ex. sjukvård - kan genomföras överhuvudtaget.

Det här är faktiskt den sämsta debattartikel jag har läst på länge.

Är jag förvånad?

2006-11-06T05:20:00.000-08:00

Jag undrar hur lång en period är. "– Nej, jag är biltokig. Jag tycker att alla har rätt att förverkliga sina drömmar och om det handlar om att under en period* ha en spännande bil så har jag inga synpunkter på det, erkänner han". Läs mer om framtidsmänniskorna i alliansen här.

*Min kursivering, OBS.

Uppdatering föranledd av eftertankens kranka blekhet. Artikeln i svenskan är illa skriven och det är positivt att folk ändrar sig. Men jag har aldrig kunnat förstå hur man kan vilja ha en så bensinslukande bil. Att de belastar miljön är ju knappast en nyhet som sammanfaller med alliansens maktövertagande.

Gudmundson med flera är ute och cyklar

2006-11-05T11:18:00.000-08:00

Nej, dödsstraff är inte rätt i krigstid. Inte heller "waterboarding". Gudmundson, - och många av hans kommentatorer - tycker åtminstone att krigstida dödsstraff är det. Frågan om vattentortyren lämnar han hängande i luften.
Gudmundson ser situationen i världen i allmänhet och i Irak i synnerhet som att "den fria västvärlden befinner sig i krig mot islamofascismen". Ja, det är sant vi i många avseenden är fria i västvärlden. Men "islamofascism". Är inte det att göra det väl enkelt för sig? Den där manikeistiska världsbilden fanns faktiskt redan under kalla kriget men med andra aktörer i rollerna. I mitt gymnasium kunde en diskussion låta såhär: "Jaha, tycker du att USA gjorde fel i när de stödde contras i Nicaragua? Du vill alltså ha det som i Sovjet!" På samma sätt blir man väl anklagad för "islamofascism" och Saddamgullande om man tycker att folkmördaren, tortyrbeordraren och krigsherren i stället för att avrättas borde spärras in på livstid.
Gudmundson skriver vidare: "Men i krigstid är en annan funktion av dödsstraffet central. Det omintetgör ett militärt hot." Omintetgör. Smaka på ordet. Vad är det som säger att Saddam inte får en martyrstatus som också kan innebära ett militärt hot? Nej världen är inte svartvit, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Även om många bloggare, politiker, krönikörer och ledarskribenter gärna vill se den så. Det blir helt enkelt bättre retorik av det. De trista komplikationerna och gråzonerna gör sig ju varken i tryck eller tal.

Jag har ingenting mot kungen personligen. Tror jag, jag har aldrig träffat honom

2006-11-04T11:34:00.000-08:00

Bittermittens republikanske talesperson says:

Det är en himla tur att Birgitta Ohlsson finns. Det behövs någon inom Alliansen som driver frågan om monarkins avskaffande. Kungahuset är en anakronistisk odemokratisk institution, som är ovärdigt ett modernt samhälle. Det finns inte en enda godtagbar orsak till att ett offentligt ämbete, allra minst rikets högsta, skall gå i arv och inte vara öppet för konkurrens eller för fria val.

Mörker

2006-11-04T03:04:00.000-08:00

Jag som är den andra halvan av Bittermitten orkar inte sätta mig in i komplicerade frågor som moms, försvarsbeslut och liknande. Jag "tycker" mest. Det finns inte många värdegrunder som mina åsikter har sina rötter i men Amnesty Internationals är definitivt en. Blir därför både upprörd och bedrövad när jag utläser av kommentarerna till Gudmundssons senaste bloggpost att det faktiskt finns människor i Sverige 2006 som tycker att dödsstraff är motiverat.
En annan sak som jag har funderat på är om vi håller på att bli ett dummare folk. Hörde via en radiodebatt häromdagen att lokaler på Linköpings Universitet har upplåtits till ett föredrag om intelligent design. Läs mer bland annat här. Tänk om vi får en tongivande kristen höger i Sverige! Som likt "främlings"fientliga rörelser får cred för att intellektuella inte orkar ta debatten med dem. Kan man tänka sig något värre? Ja, det kan man naturligtvis. Men jag orkar inte skriva mer just nu.

2006-11-03T02:05:00.000-08:00

Bittermittens ekonomiske talesperson:

Vi välkomnar SoU 2006:90 På väg mot en enhetlig mervärdesskatt, som överlämnades till regeringen igår. En enhetlig moms låter konsumenterna välja vad de vill lägga sina pengar på, och genom att skapa likvärdiga regler för olika varor så är det också en konkurrensfrämjande åtgärd. Dessutom kan företagen lägga sin tid och energi på att förbättra nyttan för konsumenterna, istället för att lobba för en lägre momssats.

I ett första steg föreslår utredningen bl.a. att momsen på mat skall höjas från 12% till den allmänna momsnivån. I gengäld kan den generella momssatsen sänkas från 25% till 22.9%. När man införde lägre moms på mat motiverades detta framförallt med att stödja låginkomsthushåll och barnfamiljer, eftersom man antog att dessa spenderade en större andell av sin lön på livet nödvändigheter - såsom mat - än andra grupper. Utredningen visar dock att den sänkta momsen på mat i större utsträckning gynnar höginkomsttagare.

Tyvärr delar inte finansministern Anders Borg utredningens slutsatser. Visserligen tycker han också att det i princip är bra med en enhetlig momssats. Men inte just nu. Och framförallt inte om det innebär att momsen på mat höjs. Och argumentet? Jo, "vi har inte gått till val på att föreslå höjd matmoms". Det är bra att Alliansen för den politik man har gått till val på, men det kan bli ganska begränsande om man inte tänker ta upp någon annan fråga, oavsett vilka utredningsförslag som kommer fram under tiden.

Av någon för Bittermitten outgrundlig anledning anser utredning att kulturmomsen skall vara fortsatt låga 6%. Motiveringen tycks vara att de föreslagna ändringarna skulle leda till en enhetlig momstillämpning inom kultursektorn. Det är i och för sig bra, men varför skall momsen vara lägre på teater än på mat?

Ett insatt insatsförsvar och oinsatta försvarsdebattörer

2006-11-02T10:09:00.000-08:00

Bittermittens försvars- och säkerhetspolitiske talesman:

Det svenska försvaret genomgår en kraftig förändring, som har många likheter med Försvarsbeslutet 1925.

1925 års Försvarsbeslutet är spöket i svensk försvarsdebatt. Det brukar framhållas som ett historiskt varnande exempel, då man i en naiv tro på den eviga freden efter första världskriget, lade ned en stor mängd regementen ("den stora regementsdöden"). Denna nedrustning gjorde att Sverige var dåligt rustad när andra världskriget. "Gör inte om misstagen från 1925!" lyder mantrat.

Vad som ofta glöms bort, förträngs eller är allmänt obekant är att 1925 års försvarsbeslut också innebär en kraftig nedprioritering av det omoderna kavalleriet (tämligen impopulärt beslut på den tiden) till förmån för en satsning på det moderna flygvapnet. Det var faktiskt då man beslöt att inrätta flygvapnet.

Dagens omställning är av samma dignitet. Debatten fokuserar på neddragningen av försvaret i allmänheten och nedläggningen av regementen i synnerhet. Detta framställs antingen som helt naturligt eftersom det inte finns något hot, eller som helt livsfarligt eftersom vi inte vet hur hotet ser ut om tio år.

Det är tråkigt och ett underbetyg åt den politiska ledningen att det nästan inte förs någon debatt om ominriktningen av försvaret; från ett manskapsintensivt och förrådsställt försvar till ett mindre insatsförsvar som faktiskt används. Idag. Inte "kanske om tio år", som det var förr. Och den
lilla debatt som förs präglas av en nostalgisk tillbakablick till beredskapsåren, En Svensk Tiger, Någonstans i Sverige; kort sagt: ett folkförsvar baserat på Sega Gubbar. På cyklar, helst (eller i Svenska flygplan, som vi inte kan tillverka eller underhålla utan kontinuerligt stöd från USA).

Inte en reflektion kring att vår omvärld och hotet har förändrats. Det främsta hotet är inte ett storskalig invasion av Ryssland. Vi vet inte var det främsta hotet kommer ifrån, eller hur det tar sig uttryck. Det kan vara tio bomber på tunnelbanan i rusningstrafik, eller en attack mot våra finansiella system.

Bittermitten uppskattar dock att vår nya försvarsminister, Mikael Odenberg, tycker som Bittermitten i den här frågan. Vi skulle välkomna att försvarsministern uppmuntrar en debatt om vad försvaret skall ägna sig åt, och inte bara vilka orter som drabbas av regementsnedläggningar eller minskade försvarsmaterielbeställningar.