De inte så demokratiska terroristerna
Gårdagens största nyhet på terroristbekämpningsfronten är inte den lite innehållslösa strategi som regeringen presenterade i går, utan utkastet tillUS Armys nya doktrin, som för första gången slår fast att det är lika viktigt att stabilisera ett krigsdrabbat område, som att besegra fienden på slagfältet.
Tidigare har USA:s militära agerande internationellt präglats av att man tar på sig ansvaret för de hårda striderna, och överlåter till de europeiska allierade att att ordna upp situationen efteråt, ofta i kombination med att man klagar på de allierade för att de inte tar lika stor del av det riktiga ansvaret som USA. Man har ibland haft en lätt föraktfull inställning till de europeiska stater som ägnar sig åt stabiliserande verksamhet, och har väl inte tyckt att det är någonting för riktiga militärer.
Resultatet har naturligtvis blivit ett totalt strategiskt misslyckande på alla fronter. Man vinner striderna men förlorar kriget. Konceptet att vinna befolkningens "hearts and minds" är inte helt lätt att förena med attityden att döda folk, för att de skall lära sig att inte döda andra. (Man skulle kunna tänka sig att det amerikanska konceptet bygger på western-filmernas logik; när hjälten har rensat upp i dden lilla staden och drivit skurkarna på flykten - eller utrotat dem - är befolkningen tacksamma och fast beslutna att i fortsättningen inte släppa låta skurkarna ta över stan igen. Men logiken är lite annorlunda i t.ex. Irak, eftersom skurkarna där är en del av befolkningen och släkt med befolkningen).
På sista tiden har den amerikanska militären dock blivit mer inrirktade på de "mjuka delarna" av internationella operationer, och kanske t.o.m. medvetna om att militära medel inte kan vinna internationella missioner, de kan bara bidra till att man inte förlorar dem.
“Winning battles and engagements is important but alone is not sufficient. Shaping the civil situation is just as important to success.”
Frågan är hur lång tid det kommer att ta innan det får inverkan på den amerikanska militärens faktiska agerande.
Tidigare har USA:s militära agerande internationellt präglats av att man tar på sig ansvaret för de hårda striderna, och överlåter till de europeiska allierade att att ordna upp situationen efteråt, ofta i kombination med att man klagar på de allierade för att de inte tar lika stor del av det riktiga ansvaret som USA. Man har ibland haft en lätt föraktfull inställning till de europeiska stater som ägnar sig åt stabiliserande verksamhet, och har väl inte tyckt att det är någonting för riktiga militärer.
Resultatet har naturligtvis blivit ett totalt strategiskt misslyckande på alla fronter. Man vinner striderna men förlorar kriget. Konceptet att vinna befolkningens "hearts and minds" är inte helt lätt att förena med attityden att döda folk, för att de skall lära sig att inte döda andra. (Man skulle kunna tänka sig att det amerikanska konceptet bygger på western-filmernas logik; när hjälten har rensat upp i dden lilla staden och drivit skurkarna på flykten - eller utrotat dem - är befolkningen tacksamma och fast beslutna att i fortsättningen inte släppa låta skurkarna ta över stan igen. Men logiken är lite annorlunda i t.ex. Irak, eftersom skurkarna där är en del av befolkningen och släkt med befolkningen).
På sista tiden har den amerikanska militären dock blivit mer inrirktade på de "mjuka delarna" av internationella operationer, och kanske t.o.m. medvetna om att militära medel inte kan vinna internationella missioner, de kan bara bidra till att man inte förlorar dem.
“Winning battles and engagements is important but alone is not sufficient. Shaping the civil situation is just as important to success.”
Frågan är hur lång tid det kommer att ta innan det får inverkan på den amerikanska militärens faktiska agerande.
posted by Surkål at
6:06 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home