Den siste stalinisten

Idag funderade jag på varför Jan Björklund gick med i folkpartiet. Den mest plausibla förklaringen är att man av hävd ska vara med i folkpartiet om man är lärare och politiskt intresserad (såtillvida man inte är lärare i samhällskunskap, då kan man vara med i vänsterpartiet). För det kan ju definitivt inte vara för att han är liberal. För det är han inte. Inte nyliberal, inte gammalliberal, inte socialliberal. Möjligen antiliberal.

För vad ska man säga om förslaget att bara tillåta sanktionerade anti-mobbningsmetoder? Att det är en centralistisk politiserad styrning av skolan. En misstro mot lokala initiativ, kompetens och frihet att pröva de metoder som passar den egna situationen. Ett uttryck för en kunskapssyn där all kunskap finns tillgänglig i dagsläget, och inte behöver utvecklas, förbättras eller anpassas till olika förutsättningar.

Ändå räcker orden inte till. Det mest anmärkningsvärda är att Björklund förespråkar ett samhälle där centrala byråkrater ska bestämma vad som är bäst för elever, lärare och skolor. En paternalistisk samhällsstyrning som är raka motsatsen till liberalismens tro på att individer och organisationer kan förstå sitt eget bästa.

Den osynliga handen ersatt av järnhandsken.