Bittermitten

Wednesday, December 05, 2007

Där ingen tänker annorlunda är det ingen som tänker

Igår presenterade Försvarsberedningen sin rapport för försvarsministern, för en presskonferens och för ett seminarium med Folk och Försvar.

Beredningen var anmärkningsvärt överens. Inte bara överens, utan best buddies. Håkan Juholt (s) inledde med att ösa berömma över ordförande Göran Lennmarker, och dennes sätt att leda arbetet. Det kan bero på att Göran Lennmarker synes ha varit helt fokuserad på att få fram en rapport som alla var överens om, inte att föra fram moderaternas försvarspolitik (vilket kanske är helt förståeligt, frågan är om någon vet hur den ser ut). Resultatet har dock blivit att alla partier (eller i varje fall representanter i försvarsberedningen) utom moderaterna verkar ha fått gehör för sina käpphästar; Håkan Juholt fick sin krisledande myndighet (kanske, rapporten är lite otydlig på den punkten), Miljöpartiet drev fram att klimatförändringarna var det främsta säkerhetshotet mot Sverige och folkpartiet (?) tog ett litet litet kliv närmare NATO med formuleringen ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land”, läs NATO-länderna Norge och Island.

Än mer anmärkningsvärt var kanske ordförandes totala oinsatthet i frågeställningarna. De flesta frågor från journalister besvarades med ett allmänt flummel om att säkerhetsbegreppet hade vidgats och att det var viktigt med samsyn och med europeiska arbete. Alla – säger alla – frågor om huruvida något ställningstagande utgjorde en förändrad syn i förhållande till tidigare försvarsberedningsrapporter besvarades med ”Ja, det får du fråga någon annan om, jag har inte varit med tidigare”. Det gäller även närmandet till NATO, där Försvarsberedningens ordförande inte trodde att det var en förändring i förhållande till tidigare rapporter. Eftersom just frågan om alliansfrihet, neutralitet och NATO är en av de känsligaste frågorna i svensk utrikes- och inrikespolitik, där varje ord i Försvarsberedningens och regeringens skrivelser brukar analyseras sönder, hade man kanske kunnat förvänta sig att en förändring i relationen till NATO skulle vara resultatet av ett medvetet ställningstagande. Tydligen inte.

På Folk och Försvar-seminariet var det flera som uttryckte en farhåga över att enighet, och en strävan efter enighet, leder till att de viktiga frågorna inte diskuteras öppet. Försvarsberedningen hävdade unisont att detta inte hade varit fallet, tvärtom hade alla frågor diskuterats öppet och stort. Ja, förutom NATO-medlemskap då. Det är också lite anmärkningsvärt att en rapport som ska fokusera på omvärldsutvecklingen i vårt närområde, i synnerhet Ryssland, helt kan undgå att nämna det faktum att de ryska flygstridskrafterna det senaste året bedriver medvetna och systematiska kränkningar av – åtminstone – Finlands och NATO:s territorium. Det rör sig inte om enstaka misstag i närheten av Rysslands gräns, utan om återkommande incidenter, över stora delar av Europa, och där en teori är att Rysslands syfte är att kartlägga NATO:s militära förmåga, t.ex. vad gäller responstid och antal flygplan som går upp för att avvisa de ryska planen.

Försvarsberedningen fick frågan varför man inte kommenterar det faktum att Ryssland ensidigt har sagt upp CFE-avtalet, och vilka konsekvenser man kan dra av detta. Frågan gjorde ordföranden lite upprörd, som hävdade att det hade man visst gjort, man hade på sid 14 nämligen skrivit ”CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet. Det är därför viktigt att det inte försätts ur spel genom unilateralt agerande och att avtalet ratificeras.” Denna skrivning var, enligt ordförande Göran Lennmarker, ”ett tydligt ställningstagande mot Ryssland”. Ett praktexempel på tyst diplomati tycker Bittermitten. Mycket tyst diplomati. Som mim, fast utan gester och ansiktsuttryck.

Roligast var när Mikael Odenberg undrade om Försvarsberedningen gick emot regeringens beslut att inte inrätta en sektorövergripande krishanteringsmyndighet. Lennmarker hade lite svårt att svara på den frågan – också – utan mumlade något om att det var viktigt med en snabb krishanteringsförmåga. Istället grep Annika Nordgren Christensen in och förklarade att det alltid var intressant att följa fd försvarsministrars öden, och att Försvarsberedningen skrev vad de alltid hade skrivit, men att det nu – som en följd av personförändringar i regeringen – kanske fanns en större möjlighet att regeringen skulle lyssna på Försvarsberedningen.

Allan Widman syntes vara den största höken i Försvarsberedningen, när han indirekt kritiserade höstens budgetproposition med orden ”Kopplingen mellan Försvarsberedningens rapport och regeringens sparbeting är svår att se”. Åtminstone tolkade jag det som en kritik.

Överhuvudtaget fick Försvarsberedningen en hel del kritik för att man inte hade behandlat Sveriges intressen, och flera av de i panelen menade att utan att ha klargjort vilka de svenska intressen var, och hur dessa påverkades av omvärldsutvecklingen, så blev omvärldsanalysen ingen analys, utan bara en omvärldsbeskrivning. Beredningens försvar var ganska lamt; i linje med att Sveriges intresse är ett starkt europeiskt samarbete. Men det europeiska samarbetet är ju primärt ett medel, inte ett mål i sig.

Man undrar ju varför det heter Försvarsberedningen, när man inte behandlar försvaret eller de militära hoten, Säkerhetsberedningen vore ett bättre namn. Eller problemberedningen. Det blir nästan lite fånigt när beredningen säger att de har begränsat sin granskning av North Stream till de frågor som ligger inom beredningens ansvarsområden, och sedan bara går igenom de miljömässiga aspekterna, och inte alls behandlar de säkerhets- och försvarspolitiska konsekvenserna av en gasledning i Östersjön.

Se också
SvD1, SvD2, DN